Historia och egenskaper

Kålrabbin är en förädlad kålsort med samma ursprung som blomkål och brysselkål, den odlades fram i Europa på 1500-talet.  Det är den uppsvällda stjälken vi äter av kålrabbin, inte roten trots att den kanske liknar en sådan. Den finns omtalad redan 100 e.Kr. och den kom till Sverige på 1700-talet redan innan potatisen och var då en basgrönsak.  

Kålrabbi växer precis ovan jord i cirka 40-50 dagar och skördas när knölarna är 7-12 centimeter i diameter. Kålrabbin är ljusgrön eller purpurfärgad. Det vita fruktköttet är knaprigt, saftigt och har en mild smak. En normalstor kålrabbi väger 400–500 gram, större exemplar riskerar att bli träiga och man behöver skala den ordentligt.

Svensk säsong
I Sverige skördas ekologisk kålrabbi från juni till oktober. Vissa sorter som sås och skördas sent kan lagras över vintern.

Användning
Kålrabbin är god rå, grovt riven eller strimlad och blandad med vinägrett eller med en krämigare dressing. Den passar bra i sallader med morot, äpple och gröna örter. Kokt är den god att servera med smör, citron och färska örter. Den passar också i en gräddig sås/stuvning med senap, curry eller pepparrot.  Supergod att ugnsbakas hel, eller stekas i skivor. Servera den gärna till fisk, skaldjur, rökt kött, färs mm. 

Smakkompisar
Citrom, chili, ingefära, äpple, vinäger, persilja och pepparrot

Förvara den  i kylens grönsakslåda. Den har ett ganska kraftigt skal och håller sig bra. Om du skär i den är det bra att täcka snittytan. Det går även bra att förvara den i frysen om den tillagas eller förvälls först. Kålrabbi är ett gott alternativ till pommes frites, bara skiva den i önskad tjocklek, tillsätt olja och eventuell krydda innan du steker dem i ugnen.