Potatis

Svensk säsong, året om. I september och oktober skördas all höst- och vinterpotatis. Den har fått mogna i jorden och är tålig med ett lite hårdare skal. Efter skörd flyttas den in i kyllager så att den ska hålla och kunna njutas i matlagningen hela vintern. Färskpotatissäsongen inleds i maj och pågår fram till augusti. Olaus Rudbeck anses vara den förste som tog in potatisen till vårt land. År 1655 började han odla potatis i sin anlagda Botaniska trädgård i Uppsala. Han gav potatisen namnet Peruviansk Nattskatta, vilket troligtvis är det första svenska namnet på potatisen. Potatisplantan sågs i första hand som en botanisk kuriositet, som en prydnadsväxt. Det är dock möjligt att hemvändande soldater från 30-åriga kriget, som slutade år 1648, redan tidigare tagit med sig potatis från Tyskland. Potatisen spreds troligtvis till flera herresäten i Uppland och omnämns i skrifter av Gabriel De La Gardie (1666) samt av Åke Classon Rålamb (1690) och odlades som prydnadsväxter.

Jonas Alströmer var dock den man som fått äran att tagit potatisen till Sverige på 1700-talet. Med potatisutsäde från England började han att odla potatis på sin gård Nolhaga utanför Alingsås och var den förste i vårt land som uppmärksammade den nya jordfruktens näringsinnehåll och möjligheter.

Under 1700-talet nämns inte så mycket om olika sorter. I litteraturen omnämns t ex tre ”sorter”: rödskaliga, vitskaliga med vit respektive gul köttfärg (ex Cronstedt, 1764).
Carl Fred. Lund (172) beskrev i sin skrift: ”Om Potatoes eller Jordpäron”, en sortjämförelse mellan röda, vita vitköttiga respektive gulköttiga potatisar. I Linköpingstrakten hade man från början endast röda potatisar: ”som man härstädes, så wida mig veterligt är, allena haft de röda Jordpäron, så har planteringen icke vunnit särledes god framgång, emedan de gifwa en besk smak efteråt i halsen när de ätas kokta, hwilken de öfrige slagen icke med sig föra…..”Jag har sökt utröna skillnaden emellan dessa gula och hvita Jordpäron i anseende till godheten, och funnit samma skilnad vara ganska liten eller ingen, dock wil man tycka, att de gula äga mjällare smak som dock av få lärer kunna kännas hälst när de äro kokte, äro båda slagen gula.”

Nyttig och näringsrik. Potatis är inte bara en av världens mest populära råvaror, utan även en av de nyttigaste. Potatis är till 99,9 procent fettfri och innehåller värdefulla C- och B-vitaminer, kalium och kostfibrer. Proteinhalten är låg, men proteinet är av hög kvalitet. Den är den mättande och ger energi i form av kolhydrater.

Ett hundratal sorters potatis med olika smaker odlas i Sverige idag. Potatisen delas upp i olika sorter efter säsong, men även efter smak, fasthet, utseende och storlek.
Svensk säsong, året om. I september och oktober skördas all höst- och vinterpotatis. Den har fått mogna i jorden och är tålig med ett lite hårdare skal. Efter skörd flyttas den in i kyllager så att den ska hålla och kunna njutas i matlagningen hela vintern. Färskpotatissäsongen inleds i maj och pågår fram till augusti.



Primörpotatis:
Potatis som förgrotts och odlats under plast- eller vävtäckning
och skördas med grön blast och skal som inte är moget.
Färskpotatis:
Potatis som skördats före fullständig mognad för försäljning
direkt efter upptagning. Skalet kan lätt avlägsnas utan skalning.
Sommarpotatis:
Potatis som skördats skalmogen eller praktiskt taget skalmogen
avsedd för försäljning direkt efter skörd.
Vinterpotatis:
Potatis som mognat och bildat fast skal och är lämplig för lagring
innan försäljning.

De första potatisarna som importerades till Sverige var i första hand rödskaliga av underarten Andigena.
Under 1700-talet nämns inte så mycket om olika sorter. I litteraturen omnämns t ex tre ”sorter”: rödskaliga, vitskaliga med vit respektive gul köttfärg (ex Cronstedt, 1764). Carl Fred. Lund (172) beskrev i sin skrift: ”Om Potatoes eller Jordpäron”, en sortjämförelse mellan röda, vita vitköttiga respektive gulköttiga potatisar. I Linköpingstrakten hade man från början endast röda potatisar: ”som man härstädes, så wida mig veterligt är, allena haft de röda Jordpäron, så har planteringen icke vunnit särledes god framgång, emedan de gifwa en besk smak efteråt i halsen när de ätas kokta, hwilken de öfrige slagen icke med sig föra…..”Jag har sökt utröna skillnaden emellan dessa gula och hvita Jordpäron i anseende till godheten, och funnit samma skilnad vara ganska liten eller ingen, dock wil man tycka, att de gula äga mjällare smak som dock av få lärer kunna kännas hälst när de äro kokte, äro båda slagen gula.”